Två munkar gick på en väg. När de kommit en bit på vägen möter de en gammal
kvinna som sitter på en stor sten vid en å. Hon ser bekymrad ut, och de stannar upp för att
fråga henne vad som står på. Kvinnan berättar då att hon behöver komma över ån men här
finns ingen bro som kan ta henne över till andra sidan.
Då säger en av munkarna: - Vi kan bära dig över till andra sidan.
Men kvinnan är tung. De två munkarna får ta i av alla sina krafter för att få henne över ån,
innan de kan sätta ner henne på andra sidan.
Munkarna går vidare på sin väg men snart börjar en av dem att klaga: - Varför skulle vi bära
den där gamla damen över ån? Mina kläder är nu både blöta och smutsiga. Och min svaga
rygg värker och gör ont.
Den andre munken ler och tiger.
De går en stund till, men snart börjar den förste munken igen: - Min rygg värker så till den
grad. Varför skulle vi bära den där gamla dumma kvinnan över ån? Hon kunde väl ha gått
själv!
Den andre munken säger fortfarande ingenting.
Efter ännu några kilometer stannar den förste munken upp helt. Han lägger sig raklång vid
sidan av vägen och kvider fram: - Min rygg gör så ont efter att vi burit den där kvinnan att
jag inte orkar gå längre. Och titta på mina blöta kläder. Jag kommer säkert att bli förkyld.
Då tar den andre munken till orda: - Har du funderat över varför det bara är du som klagar?
Din rygg värker för att du fortfarande bär omkring på den gamla damen. Jag satte ner henne
på andra sidan ån för en mil sedan.